La Roux

Ja som dom flesta blivit smärtsamt medvetna om genom mitt plågande med deras låtar på fester, klubbar och framförallt här hemma så har jag fallit för La roux. Jag menar det har ju säkert du med? Kan inte tänka mig annat. Jag har dessutom mer än vänskapskänslor för Elly Jackson och som den trogne stalker jag är bestämde jag mig för att ta reda på mer! Detta var förstås dumt eftersom man alltid hittar mer än man vill hitta. I detta fallet en bild på henne själv tillsammans med sin mamma vilket är en känd skådespelare i UK. Hon har varit med i The bill i hundra år. Ja denna bilden tar ju definitivt kål på den snygga romantik hon skapat runt sig själv men jag har väl inte helt gett upp än. Det är hon jag lovar.

Jag har förälskat mig i en ny sångerska. Hennes namn är Lula Reed. När hon var 22 år vann hon en talangjakt och blev ledsångare i Sonny Thompsons band. Hon gjorde flera skivor som alla blev hits, men tyvärr som med så många andra kvinnliga sångerskor från den här tiden är hon nästan bortglömd och man kan endast finna ett fåtal sånger av henne. Hon har en ljuvligt nasal röst som jag bara älskar. Det finns fyra låtar på spotify men de räcker för mig. En av de låtarna ligger på albumet över låtar från Bob Dylans radiotimme. Alltså ännu ett bevis på hur svarta ofta kvinnliga artister inspirerat vita musiker som sedan med hjälp av talang och sin position i samhället kunnat göra en karriär bara en svart musiker då kunde drömma om. Det är ingen tillfällighet att hela världen känner till Bob Dylan och Elvis men inte Big mama Thornton eller Lula Reed. Ja jag jämför här två av tidernas största artister med två tillsynes okända kvinnliga blues-sångerskor och de är just de jag vill säga. Att världen även hade insett deras storhet om dom överhuvudtaget hade fått komma in i rampljuset.

Rolling Stones blickade mot landet i väst och fann bluesen, rhythm and bluesen och soulmusiken. Till skivor av Otis Redding och Muddy Waters skapades deras egna sound. Med de soundet tog dom sen den vita ungdomen med storm. När sedan en av deras förebildar fattar tycke för dem och gör en cover av deras klassiker Satisfaction kan jag inte annat än att tycka lite synd om dom, för Otis Redding gör den så många gånger bättre att man undrar om inte Keith Richards och hans kompisar kunde stannat hemma i London och lyssnat på skivor.

Som bekant har jag en svaghet för svarta sångerskor från åren 1926-1966 (cirka). Min generation har tyvärr ett enda minne etsat sig fast i huvudet och de är Tina Turner som rockmorsa sjungandes 'What love got to do whit it'. Vi kan väl klargöra nu tillsammans att de var inte de bästa hon gjort. De bästa hon gjort de var att lämna Ike Turner. Men de näst bästa de var detta:

En sommarkväll för flera år sen hämtade Rebecka och hennes pojkvän upp mig i stan i hans gamla Buick. Vi åkte uppåt förbi Falun och ut i skogen till en upplyst parkering med en ombyggd lada. Det var rockabillykväll ute i skogen i Dalarna. Ett av svensk sommars mest självklara tillställningar. Där stod en smått full man och sålde skivor ur sin bil. Han ägde Enviken Records. Jag stod länge och bläddrade i backarna och hittade tillslut en samlingsplatta vid namn "Come on Daddy". En skiva som blivit spelad många gånger sen dess. Skivan innehöll 24 låtar av och med kvinnliga sångerskor från 40-talet där de framför sina egna låtar. Där hittade jag Helen Humes med hennes låt Im gonna let him ride. Med textraden "He may be your man but he comes to see me sometimes" blev detta en av mina favoriter. Jag letade efter material med henne länge men gick bet. Idag hittade jag inte en utan tre album på spotify. Vill upplysa er om en kvinna som för 60 år sen sjöng låtar om sex och otrevliga män precis som hennes vardag såg ut. Om man gräver länge nog så hittar man guld.